evski

I gamla Gävle ligger stans mysigaste fik.
Jag tror att jag skrivit om det förr.
Där ska man fika först, i lugn och ro, och betala sen.
Man får väldens bästa service, hembakat fika och påtår.
Idag delade vi på en himmelsk morotskaka.
Har ni vägarna förbi Gävle måste ni göra ett besök på Majas!

Efterlängtade helg, äntligen är du här.
Gårdagen blev inte alls som planerat.

Hade ett väldigt bra handledarsamtal på morgonen med bästa Katarina, som dessutom gav mig en påse med sina nyskördade jordärtskockor!
(behöver jag säga att det blir finmiddag ikväll?)

Sedan blev jag inringd till jobbet.
Har inte jobbat sedan Oktober, så det var väldigt ringrostigt.
Är nöjd över att min vän brytmaskinen fortfarande är med mig.
Lyckades manövrera den och kunden fick nio liter av rätt kulör med sig hem.

Missade alla mina eftermiddagsplaner.
Men hann precis till videovisning på Spegeln.
Det var mina kära skolkamrater sim varit med på den valfria videokursen, som äntligen visade sina verk.
Så fint!
Så bra!
Jag blev lite rörd när jag kom till insikt om hur duktiga vänner jag har.
Vilken tur att jag får ha dessa fantastiska människor i mitt liv.
Detta i sin tur gjorde mig svårt medveten om att vi bara har några få veckor kvar tillsammans.
De flesta jag umgås med går i tvåan och de kommer inte tillbaka till hösten.

Men jag behöver inte tänka på det nu.
Ska inte ta ut sorger i förskott.

Idag är det lördag.
Jag ska få med mig Risto till Erikshjälpen och fynda vårkänslor.
Imorgon åker vi till Uppsala med Elin, Johanna och Adam.
Jag ska med nördarna på seriemässa.
Och på kvällen kommer bästa David hit!

När katten är borta, dansar råttorna på bordet.
Och på tal om katter.
Jag hade inte klagat om jag fått lite Sallymys även denna morgon.

..spetsen på min näsa plötsligt skulle böja sig neråt.
Det skulle verkligen se lustigt ut.
Det pratade jag och Risto om i sängen igår. Märkliga samtal som uppstår precis innan sömnen tar en.

När jag var yngre hade jag komplex för min näsa.
Nu tycker jag det är fint med min lilla hoppbacke.
Om några små små skidhoppare nån gång skulle behöva en backe, står min näsa till förfogande.

När allt går åt skogen.
Målandet var en enda lång kamp.
Vilket gjorde att jag var sur och nere hela dagen.
Försökte peppa.
Men ni vet, ibland går det verkligen inte.

Så jag lyssnade på min sura kropp som bara ville gräva ner sig.
Jag avbokade träningen.
Köpte godis.
Bäddade ner mig i soffan.
Och där har jag legat och tyckt synd om mig själv hela kvällen.

Men det funkade.
Efter en riktig feelgood-film, ett ton med socker och kärlek från mitt skägg.
Mår jag mycket bättre!

Så pass bra att jag bjuder på lite Cy Twombly bilder från Hamburger Banhof.
Vi såg honom på moderna förra året och då blev jag förälskad.
Tyvärr var inte målningarna i Berlin lika bra.
Teckningen gillar jag dock skarpt!

Här har vi haft kattmys med Sally hela morgonen.

Haha, jag är verkligen ingen 'outfit-fota-mig-själv-tjej'.
Vilket blev uppenbart då jag ville visa er mina fina, våriga strumpbyxor.
Jag började prata med Risto samtidigt.
Viftade runt med mobilen och blev allmänt suddig.
Men vad gör det?
Här får ni iaf. se den härliga färgen som pryder mina ben idag!

Kan knappt hålla ögonen öppna.
Förstår inte vad det är med mig och denna konstanta trötthet!

Vi har spenderat kvällen hos Adam och Johanna.
Gosat med katter.
Ätit hemmagjord banan och körsbärsglass.
Druckit blåbärs-rooibos.

Men kanske viktigast av allt:
Sett säsongsavslutningen på The walking dead!
Herre, vad spännande.
Om jag fick bestämma så skulle nästa säsong börja imorgon.

Efter att allt gick sämst i keramiken idag så krisade jag lite när jag kom hem.
Det kan ha varit hormoner med i spelet också.
Risto blev då en hjälte!
Åkte och handlade själv så jag fick krisa lite i fred.
Kom hem med en blomma till mig!
Precis vad jag behövde.
Han är bäst.
Ingen protest.

Följande lilla klotter blev till idag.
Under två timmars konsthistoria och två timmars kvällskroki-arbete.
Anteckningarna man skymtar på sidan bredvid klottret visar att jag faktiskt lyssnade.
Sjukt intressant föreläsning om modernism, minimalism och konceptkonst.

Vad gäller kvällskrokin så är mitt jobb att tala om hur långa ställningarna blir och hålla koll på tiden, vilken går betydligt snabbare om man får rita lite samtidigt.
Kvällskrokin är bra för min rädsla att tala inför folk, där är det jag som bestämmer över surgubbarna.

Sedan vill jag visa er min nya, fantastiska, sorbetfärgade Begonia!
Den skriker vår, vår, vår!
Idag gömde sig dock våren igen.
Plötsligt fick vi snö istället för den strålande sol och plusgrader som vi vant oss vid.

Kan ha gjort världens godaste smoothie till frukost igår.
Pressade en halv apelsin.
Hade i en banan, frysta hallon och frusta svarta vinbär från kallax.
Och vaniljyoghurt.
Himmelskt gott!

Idag blev det inte lika lyxigt.
Drack sprit till klockan sex på morgonen.
Tyckte att det var en bra grej då, inte så mycket när jag vaknade idag.
Har varvat soffan med ett varmt bad och har bara tyckt synd om mig själv.
Mina fem vita veckor var betydligt trevligare.
Funderar starkt på att köra en favorit i repris.
Vita veckorna alltså, inte sprit till morgonkvisten.

Jobbar på kvällskrokin och har lite lätt panik över den opackade väskan som väntar där hemma.
Imorgon går bussen till Stockholm 08.00.
Där väntar en dag av museibesök innan planet lyfter mot Berlin.

Jag har i alla fall införskaffat en resväska, det var på tiden.
Det stod tio grå resväskor och en rosa på hyllan i affären.
Det mogna valet hade varit att köpa en grå.
Alltså köpte jag den rosa!
Jag kunde inte motstå.

Det kommer bli dött här snart.
På resande fot blir det inte mycket bloggande gjort.
Har fjärilar i magen inför berlinresan på tisdag!

Det är himla fint att vara hemma.
Jag trivs så vansinnigt bra i denna stad och i vår lägenhet.
Vi har haft en myshelg kantad av praktiska saker.

Min hemresa från Luleå blev ett äventyr.
Flyget var försenat, men jag träffade en kär barndomsvän som skulle med samma flyg.
Vi uppdaterade oss om varandras liv och det kändes som att det vi setts nyss, fast det var år sedan.
Trots att vi blivit så olika så är vi alltid de vi var, vi delar så mycket att vi alltid är trygga med varandra.
När vi landade på Arlanda hade jag 20 min på mig till tåget gick.
Jag fick stånga mig ut ur planet och utan min barndomsvän hade jag aldrig hittat till bagageutlämningen.
Stressen gav mig blackout.
'bagage från Luleå kommer om 6 min'.
Aaaah.
Tillslut kom min väska och jag kunde börja springa mot tåget med 7 min kvar till avgångstid.
När jag väl kom ner till perrongen började jag leta min vagn, tills jag insåg att det nog var säkrast att kliva på tåget och hitta rätt från insidan.
Självklart klev jag på precis där djurkupen var.
Världens största hund låg och blockerade gången.
Jag försökte klämma mig förbi och hunden skällde åt min resväska.
Jag kan ha kissat på mig lite.
Det hundskallet var respektingivande.
Med blodsmak i munnen, skakiga armar och svettig panna slog jag mig tillslut ner på min plats.

Innan vi kom fram till Gävle gick en av tågvärdarna förbi, stannade och tittade igenkännande på mig.
Eftersom jag knappt återhämtat mig så tig det en stund innan hjärnan kopplade.
Det var ju Annelie!
Då släppte äntligen stressen och jag skrattade högt åt hur jag måste sett ut.

Allt löser sig.
Jag kom hem helskinnad, om än lite lätt omskakad.
Till ett Gävle med aningen mindre snö än Luleå.

Alltså.
Varje gång jag går in här för att skriva ett inlägg tänker jag 'äh, varför?'.
Jag har inget svar på varför jag bloggar.
Det började för många år sedan.
Då skrev jag för att uppdatera vännerna hemma om vad jag hade för mig i Lappland.
Nu vet jag inte längre.
Det har blivit mer en vana nästan.

Jag tänker ibland att det skulle vara roligare om jag orkade lägga ner tid på designen.
Och kanske rikta in mig lite mer, som tex på konst.
Men sen kan jag få för mig att det skulle vara trevligt med en lite personligare blogg, utan att bli privat.
Eller så får jag för mig att jag måste ha mycket mer bilder.
För att nästa stund vilja skriva mycket mer, mer och bättre.
Orka lägga ner lite mer tid.
Men äh, varför?

Vad ger det mig egentligen?
Vad ger det er?
Och på tal om er.
Ofta vill jag inte att någon ska läsa min blogg.
Ibland tycker jag att det är spännande att så många okända smyger omkring här.
Jag vet väl egentligen inte vem jag skriver för.
Vem jag riktar mig till.
Vad hela det här fenomenet ska vara bra för.

Så där håller jag på och velar hela tiden.
Känner jag mig själv rätt så kommer jag fortsätta precis som förut och vela precis lika mycket.

Emelie fick världens minsta klyfta i sin apelsin igår.
Jag blir lite knäpp när jag ser små små saker.
Hon lät mig föreviga apelsinklyftan innan den gick sitt öde till mötes.

Adam fyller 25 år idag!
Så vi har varit på kalas.
Vi åkte dit med paket och kom hem med chokladtårta och en klänning.
Fint byte tycker jag.

Men alltså.
När jag väl skaffat en app för att spela in allt vi har för oss på nätterna.
Blir vi plötsligt tråkiga.
Helt vanliga snarkningar och en massa hostande.
Hur kul är det?
Jag återkommer på det temat när det väl händer nåt spännande istället.

Nattens skörd var inte så upphetsande.
Det blev 6 ljudspår.
Med mina hostningar.
Jag minns inte att jag hostat under natten.
Men nu vet jag.. och ni.
Jag hoppas på mer aktivitet i natt.

Både jag och Risto är aktiva sovare.
I natt ska jag inviga appen 'sleep talk'.
Som spelar in ljud under natten.
Det ska bli spännande att höra om vi pratar eller snarkar.
Men läskigt om man skulle höra någon annan! Någon som är i vårat sovrum medan vi sover..
Jag rapporterar imorgon!
God natt.

Det har blivit mycket klagande här på sistone.
Men det har varit så fullt upp, så allt jag hunnit med att tänka är hur synd det är om mig.
Självömkan på hög nivå.
Nu är dock det värsta över och på lördag åker jag till Luleå för en veckas semester!

I fredags var det Ristos födelsedag.
Jag väckte honom med skönsång och frukost på sängen.
Han fick en skjorta, en bok '110 år i affischer' och en smarrig Armani deo.
På kvällen kom Elin, Svante, Sabina, Adam och Johanna hit för gofika.
Det bjöds, bland annat, på tårta och fina hallongrottor som Risto bakat själv.
Om man bortser från min feber och loppisstress så var det en himla fin dag!