Som i graven
Det kommer bli dött här snart.
På resande fot blir det inte mycket bloggande gjort.
Har fjärilar i magen inför berlinresan på tisdag!
Det är himla fint att vara hemma.
Jag trivs så vansinnigt bra i denna stad och i vår lägenhet.
Vi har haft en myshelg kantad av praktiska saker.
Min hemresa från Luleå blev ett äventyr.
Flyget var försenat, men jag träffade en kär barndomsvän som skulle med samma flyg.
Vi uppdaterade oss om varandras liv och det kändes som att det vi setts nyss, fast det var år sedan.
Trots att vi blivit så olika så är vi alltid de vi var, vi delar så mycket att vi alltid är trygga med varandra.
När vi landade på Arlanda hade jag 20 min på mig till tåget gick.
Jag fick stånga mig ut ur planet och utan min barndomsvän hade jag aldrig hittat till bagageutlämningen.
Stressen gav mig blackout.
'bagage från Luleå kommer om 6 min'.
Aaaah.
Tillslut kom min väska och jag kunde börja springa mot tåget med 7 min kvar till avgångstid.
När jag väl kom ner till perrongen började jag leta min vagn, tills jag insåg att det nog var säkrast att kliva på tåget och hitta rätt från insidan.
Självklart klev jag på precis där djurkupen var.
Världens största hund låg och blockerade gången.
Jag försökte klämma mig förbi och hunden skällde åt min resväska.
Jag kan ha kissat på mig lite.
Det hundskallet var respektingivande.
Med blodsmak i munnen, skakiga armar och svettig panna slog jag mig tillslut ner på min plats.
Innan vi kom fram till Gävle gick en av tågvärdarna förbi, stannade och tittade igenkännande på mig.
Eftersom jag knappt återhämtat mig så tig det en stund innan hjärnan kopplade.
Det var ju Annelie!
Då släppte äntligen stressen och jag skrattade högt åt hur jag måste sett ut.
Allt löser sig.
Jag kom hem helskinnad, om än lite lätt omskakad.
Till ett Gävle med aningen mindre snö än Luleå.
