evski

Har som inte riktigt vetat vad jag ska skriva.
I fredags fick min älskade, älskade katt Randi somna in.
Hon har varit lite smådålig ett tag, men jag trodde aldrig att det skulle bli så här.
Nio år gammal fick hon avsluta sin tid.
Alldeles för tidigt enligt mig!
Jag ville att hon skulle bli gammal med mamma och pappa.
Äga skogarna i Kallax och fånga fler möss än hon kunnat drömma om.
Ligga i trädgårdslandet och svalka sig i skuggan av libbstickan.
Krypa upp i famnen och bli kliad i timmar.
Ligga framför öppna spisen och värma sig när vintern är för hård.

Jag saknar henne oändligt mycket!
Det känns som att tomrummet hon lämnat efter sig, aldrig kommer fyllas.
Jag visste inte att sorg kunde ta en så fysisk form.
Det känns som att smärtan ska slita sönder bröstkorgen.
Och inget kan man göra.
Jag vill drunkna i hennes mjuka päls.
Stryka henne över kinden.
Hålla henne så hårt att hon aldrig kan försvinna.
Men hon är borta..