evski

Jag hatar dagar som den här.
Men hoppas innerligt att det bara är idag.
Inte början på en period av jävulskap.

Jag har ändå kännt mig farligt tillfreds med livet.
Allt som saknats har varit ett jobb.
Det kan ju tyckas vara en ganska viktig bit som saknats.
Och visst.
Det har varit kämpigt utan jobb.
Men det har varit så bra på alla andra plan.

Sakta men säkert så har dock dåligheter börjat krypa närmare.
Pappa har blivit sjuk. Overkligt.
Nästan så stort att man inte kan greppa det.
Känns fortfarande inte helt verkligt.

I ett års tid har jag ätit medicin.
Idag började den första dagen på min två veckor långa (korta) avtrappningsperiod.
Jag har varit så nervös för den här dagen.
Men ändå tänkt att allt kommer gå bra om jag bara är stark.
Ett jobb hade varit lyckan, eftersom rutiner skulle hjälpa att hålla mig på rätt spår.
Men ett jobb känns längre bort än nånsin.
Det är en sjukt påfrestande spiral, det där med jobbsökande.
På toppen av det så har det snart gått en vecka över tiden.
Jag har snart väntat tre veckor på mina pengar och jag börjar tro att de inte kommer.

Arbetsförmedlingen har varit en märklig upplevelse ända från start.
Jag har haft ett möte med min handläggare, i Augusti. That's it.
Sen har jag stått för mail och telefonsamtal.
Nu ska jag tydligen på möte med en ny handläggare.
Jag börjar tro att det är någon slags möte för att se om jag får fortsätta det programmet jag är inskriven på.
Och att jag, fram till dess, inte får pengar.
Det skulle innebära att nästa gång jag får pengar är i April!
Och det i sin tur skulle innebära att alla mina planer går åt helvete.
GE MIG PENGAR!
Eller, ge mig ännu hellre ett jobb.
Jag vill göra mig förtjänt av de pengar jag får och jag vill få mer än skrapet som arbetsförmedlingen ger mig.

I-landsproblem?
Jag vet inte.
Det är då i alla fall min verklighet.
Och den börjar bli ett jävligt stort problem.